Come again: sweet love doth now invite

(John Dowland, England, 1597)

Come again publicerades första gången 1597 i First Booke of Songes or Ayres av John Dowland, som en lutsång eller ayre.

Text

Come again, sweet love doth now invite.
Thy graces that refrain, to do me due delight.
To see, to hear, to touch, to kiss, to die,
with thee again in sweetest sympathy. 

Come again, that I may cease to mourn.
Through thy unkind disdain, for now left and forlorn.
I sit, I sigh, I weep, I faint, I die,
in deadly pain and endless misery. 

All the day, the sun that lends me shine,
By frowns do cause me pine, and feeds me with delay.
Her smiles, my springs, that makes, my joys, to grow,
her frowns the winters of my woe.

All the night, my sleeps are full of dreams,
My eyes are full of streams, my heart takes no delight.
To see, the fruits, and joys, that some, do find,
and mark the storms are me assigned. 

Out alas, my faith is ever true.
Yet will she never rue, nor yield me any grace.
Her eyes, of fire, her heart, of flint, is made,
whom tears nor truth may once invade. 

Gentle love, draw forth thy wounding dart.
Thou canst not pierce her heart, for I that do approve.
By sighs, and tears, more hot, than are, thy shafts, 
did tempt while she for triumph laughs.

Förslag till översättning:

Kom åter, ljuva kärlek, bjud nu in
Dina gracer, som försmår att ge mig tillbörlig glädje.
Att se, att höra, att röra, att kyssa, att dö,
Med dig igen i ljuvligaste samförstånd.

Kom åter, så att jag kan sluta sörja.
Genom din hjärtlösa ringaktning lämnad och övergiven
Jag sitter, jag suckar, jag gråter, jag svimmar, jag dör,
I gränslös smärta och oändligt lidande.

Hela dagen, solen som mig lånar sina strålar,
genom avvisande orsakar mig sorg och tungsinne.
Hennes leenden, mina källor, får min glädje att växa,
Hennes misshag är min bedrövelses vinter.

Hela natten, min sömn full av drömmar,
Mina ögon strömmar, mitt hjärta känner ingen glädje.
Att se andra finna frukterna och glädjen,
och själv få skildra stormarna det är min lott.

I sanning, jag är evigt trogen,
Ändå vill hon aldrig ge mig sin gunst 
Hennes ögon är som eldar, men hennes hjärta som flinta
Varken tårar eller sanning kan tränga in.

Milda kärlek, drag fram din sårande pil
Genomborra hennes hjärta med mitt bifall om du kan.
Genom suckar, och tårar, hetare än dina pilskaft,
Försöka locka medan hon skrattar segervisst.