Orlando di Lasso
(1532-1594)
(Född Roland De Lattre, blev Orlando (di) Lasso i Italien, Roland (de) Lassus i Bayern, Roland eller Orlande de Lassus i Paris, och Orlandus Lassus på latin.)
Orlando di Lasso föddes som Roland de Lattre i staden Mons i provinsen Hainaut i Nederländerna år 1532. Hainaut ligger idag i Belgien vid gränsen till Frankrike, och är än idag i huvudsak fransktalande. Vid denna tid tillhörde Hainaut de spanska kungarna av huset Hapsburg, men de nederländska provinserna hade relativt starkt lokalt styre och den spanske guvernörens makt var i realiteten relativt begränsad.
Enligt legenden skall han ha börjat sin musikkarriär som gossopran med fantastisk röst. Hans första säkra anställning var hos Siciliens vicekung Ferrante Gonzaga, som passerade genom Nederländerna 1544 på väg till Italien. Orlando tillbringade de närmaste tio åren i Italien, först hos Gonzaga och sedan hos Constantino Castrioto av Neapel. En sång som troligen hör ihop med hans tid i Neapel, även om den inte trycktes förrän 1581, var O occhi, manza mia. År 1553 finner vi honom i Rom som kapellmästare vid Laterankyrkan i Rom, där han var kvar ytterligare ett år, innan han återvände till hemlandet för en kortare tid i Antwerpen.
Orlando di Lassos vapen
azure, a pile and a pile reversed argent, on each a crosslet or;
on a fess argent a sharp, flat and natural, over all a bordure or.
Vid mitten av 1500-talet letade de flesta av Europas furstar efter flammländska kompositörer och sångare till sina hovkapell. Modet ledde till att flammländska musiker snart fanns i hoven från Madrid och Ferrara till Bryssel, Wien och Prag. Säkerligen ansågs det dock allmänt att hertigen Albrecht V i Bayern dragit den största vinstlotten då hans utsände 1550 övertygade Orlando di Lasso att flytta från Antwerpen till München för en plats i hovkapellet. Några år senare blev Orlando hovkapellmästare (maestro di cappella) i München. 1558 gifte han sig med Regina Wäckinger, dotter till en av hertiginnans hovdamer, och 1570 blev han adlad av den tyskromerske kejsaren Maximilian II. Efter att han tillägnade påven Gregorius XIII en samling med sina mässor utnämndes han 1574 också till riddare av den påvliga Gyllene sporrens orden.
Orlando var speciellt vän med hertigens son, Vilhelm, och när denne gifte sig med Renée av Lorraine hade Orlando hand om musiken vid bröllopet och skrev bland annat en speciell motett, ”Quid trepidas”, för detta tillfälle. Orlando di Lasso blev kvar vid hovet i München resten av sitt liv, men han reste en hel del bland annat till Frankrike, Italien och Flandern. Han dog i München 1594, 62 år gammal.
Orlando di Lasso räknas som en av de största kompositörerna av polyfon musik under senrenässansen, och inom den flamländska traditionen. Han producerade över 2000 verk, i nästan alla kända vokala genrer - latinska, franska, italienska och tyska. Detta gör honom till en av de produktivaste och mest varierade kompositörerna av sin tid. En nära koppling mellan text och musik är ett genomgående karaktärsdrag hos hans verk. Nästan 60 mässor av honom finns bevarade, de flesta skrivna under hans tid i München. Bland hans kompositioner på folkspråk finns ca 175 italienska madrigaler och villanellas, omkring 150 franska chansons, och ca 90 stycken religiösa och världsliga tyska lieder. Många av hans kompositioner var skrivna för ackompanjemang bland annat på luta och citra.
Orlando di Lassos inflytande på den europeiska musiktraditionen både under och efter hans livstid var stort. Hans stora produktion som spreds vida omkring i volymer på många språk, och hans kosmopolitiska stil, som bland annat inkluderade hybridformer som latinsk chanson och dryckesvisor för dubbel kör, gjorde honom mycket känd. Speciellt hans latinska verk användes mycket som förebilder och källmaterial i Tyskland under 15- och 1600-tal, speciellt av hans elever Leonhard Lechner och Johannes Eccard. 1604 publicerade hans söner Rudolph och Ferdinand boken ”Magnum opus musicum” (München 1604), som är en samling med 516 av faderns motetter, för allt från 2 till 12 stämmor. Motetter omfattar allt från religiösa verk till humoristiska och ceremoniella stycken. Samlingen är bara ett exempel på den aktning han visades av sin samtid. Han fick också smeknamn som "Orpheus de Belgique", Belgiens Orpehus, och "Principe della Musica", Musikens Furste.