John Dowland

The First Booke of Songs or Ayres 1597 (1613)
The Second Booke of Songs or Ayres 1600
The Third and Last Booke of Songs or Aires 1603
Lachrimæ, or Seaven Teares 1604 Artikel: Dowland´s Lachrimae av Peter Holamn (1999)
A Musicall Banquet 1610. Publicerad av Robert Dowland, även verk av andra kompositörer.
A Pilgrimes Solace 1612

Lutenisten och kompositören John Dowland föddes i England 1563 och tillhörde alltså ungefär samma generation som Shakespeare. Om hans barndom och tidiga liv vet man ganska lite. Inte ens födelseorten är säker men det mesta pekar på att han kom från London. Enligt honom själv var han redan som barn säker på att han ville ägna sitt liv åt musiken, "The ingenuous profession of Musick", som han själv skriver i sitt förord till First Booke of Songes år 1597.

John Dowland skrev både religiös och sekulär musik, som reflekterade den elisabetanska tidens smak. Hans produktion domineras av Ayres. Dowland räknas som en av de främsta experterna på denna musik, vid sidan av Thomas Campion. Ett hundratal stycken för luta och mer än 80 sånger av Dowland finns bevarade, bland dem Come again och If my complaints.

Många av hans mest kända sånger är bitterljuvt vemodiga, vilket i och för sig är naturligt, eftersom melankoli var känslan på modet i det elisabetanska England. Dowland har rykte om sig både som en besk karaktär och en gladlynt man. Han visade mer än en gång prov på dåligt omdöme - bland annat förlorade han sitt arbete vid det danska hovet till stor del på grund av skulder, och retade det officiella England genom att skriva en gaillarde tillägnad den kände piraten Digorie Piper (If my complaints).

Som tonåring kom han i tjänst hos den engelske ambassadören vid det franska hovet, Sir Henry Cobham, och han levde i Paris från 1580-1586. Troligen präglade dessa mer än fyra år honom mycket, både professionellt och privat, bland annat konverterade han till katolicismen under sin tid i Paris.

När han kom tillbaka till England igen gifte han sig, och 1588 fick han sin fil. kand. (Bachelor of Music) från anrika Christ Church i Oxford, samma dag som Thomas Morley. Han försökte sedan bli hovlutenist vid det engelska hovet, men av någon anledning fick han inte uppdraget. Själv lär han ha hävdat att skälen var politiska; eftersom han hade konverterat till katolicismen kunde han inte komma i fråga vid Elizabeths protestantiska hov. Man vet dock att drottning Elizabeth gjorde andra undantag, t.ex. för William Byrd, så hela sanningen är det kanske inte. Möjligtvis var det hans personlighet hon inte gillade, han lär ha kunnat vara ganska skrytsam och taktlös.

1594 gav han sig istället iväg från England ut i Europa. Han blev snabbt mycket berömd, och ägnade sig åt att uppträda och studera för olika mästare. Hertigen av Braunschweig och lantgreven av Hessen tävlade om äran att ha honom vid sina hov, och en ganska stor del av tiden tillbringade han i Brunswick och Kassel. Små glimtar från hans vardag, visserligen helt ur hans eget perspektiv men ändå intressanta, finner man här och där i hans skrifter. Om sin första tid hos hertigen av Braunschweig skriver han till exempel: "When I came to the Duke of Brunswick he used me kindly and gave me a rich chain of gold, 23 pounds of money with velvet, satin and gold lace to make me apparel, with promise that if I would serve him he would give me as much as any prince in the world." Han begav sig sedan till Kassel och landgreven av Hessen: ”who gave me the greatest welcome that might be for on of my quality, who sent a ring into England to my wife, valued at 20 pounds sterling and gave me a great standing cup with a cover gilt, full of dollars with many great offers for my service."

Italien lockade också mycket. Han mötte Giovanni Croce i Venedig, och besökte Padua, Ferrara och Bologna. Han spelade för ärkehertigen Ferdinand I i Florens, och lär också en grupp engelska katoliker ha försökt dra in honom i en konspiration mot den engelska drottningen. Detta slutade med att han snabbt reste därifrån tillbaka till Kassel. I början av 1596 återvände han till England, uppmuntrad av positiva nyheter om att han kanske åter skulle ha en chans vid det engelska hovet. Tyvärr grusades hans förhoppningar, men han hann med att publicera sin första musiksamling The First Booke of Songes or Ayres, of Foure Partes with Tableture for the Lute. (1597) i London, innan han åter begav sig ut i Europa. Detta var den första publicerade samlingen av engelska lutsånger, den blev en stor succé och kom ut i nya upplagor sex gånger. Han blev kvar ett tag i England för att studera och komponera. Han skaffade sig titeln "Bacheler of Musick in both the Vniuersities", det vill säga examina från både Oxford och Cambridge. Han är för övrigt den ende man känner till från sin tid som hade denna titel.

I november 1598 gav han sig av till Danmark, där kung Christian IV gjorde honom till hovlutenist. Han stannade där till 1606, med undantag för ett år i England 1603-1604, då han passade på att publicera Lachrimae, hans enda samling av instrumental ensemblemusik (consort music). Boken tillägnade han drottning Anne av Danmark, och han skriver att samlingen påbörjats där och avslutats i hans hemland. När Lachrimae släpptes i handeln var Dowland redan en av de mest kända lutenisterna i Europa. Men trots en för tiden mycket hög lön (500 daler om året), mer än han hade fått vid det engelska hovet, började han få problem med skulder. Han skötte inte heller sitt arbete med någon speciell omsorg, och 1608 fick han helt enkelt sluta. Han återvände till England, men fick fortfarande ingen anställning vid det engelska hovet, och man vet att han var ganska bitter över detta. Han ägnade sig istället åt att översätta musikteoretiska verk och publicerade böcker i samarbete med sin son. År 1612 publicerades A Pilgrimes Solace, som blev hans sista samling av lutsånger. Samma år blev han till slut, nästan 50 år gammal, anställd som lutenist vid det engelska hovet. Efter 1612 komponerade han inte mycket, och hans sista verk blev en handfull religiösa stycken. I förordet till A Pilgrimes Solace klagar han bittert över att han känner sig förbisedd, och över unga lutenister som kritiserar honom. Ändå fortsatte han i allmänhet att värderas högt av sin samtid. Från 1621 tituleras han doktor John Dowland. Han efterträddes som hovmusiker 1625 av sin son Robert. John Dowland dog 63 år gammal, den 20 februari 1626, och begravdes vid kyrkan St. Anne, Blackfriars, London.

Mer information: