Ballad, Carole och engelska "carols"
Engelska carols har sitt ursprung i en typ av medeltida långsam ringdans: Carole. En Carole dansades till sång. Verserna sjöngs av en försångare och refrängen av alla, medan man skred fram i långsam ringdans. En variant av denna "balladdans" lever fortfarande kvar bl.a. på Färöarna.
Benämningen Carole förekommer första gången i källorna redan på 600-talet, men de verkar ha varit mest populära under 1100-tal till 1300-tal. I nära 200 år var alltså carole en av de vanligaste danserna vid hov och festligheter.
Namnet kommer troligen från latinets chorus, i sin tur av grekiskans choreia, som betyder dans. I Guillaume de Lorris berömda verk Romanen om rosen (Roman de la Rose) från 1200-talet, nämns i ett stycke att huvudpersonen dansar carole, och ca hundra år senare, omkring 1375 associeras i dikten Sir Gawain and the Green Knight ”caroles newe” med ”Krystmasse” - jul. Hur fransk hovdans blev engelsk julsång är kanske lite mer svårt att förstå, men fram till slutet av 1300-talet var fransk och engelsk hovkultur i stort sett samma sak.
Under tidigt 1400-tal kunde en carol ta upp vilket ämne som helst. Ett exempel på detta är the Agincourt carol (1415). Det fanns politiska carols, religiösa carols, carols för fester och banketter, och carols om kärlek. Fram till 1500-talet skilde man inte olika typer efter ämne, utan snarast efter form. Formen var bestämd. De började med en ”burden”, eller refräng som bestod av två rader, som alternerades med fyrradiga verser. Varje rad innehöll fyra betonade stavelser, och versen rimmade vanligen aaab.
Under den populäraste perioden (ca 1350 till 1550) dominerade kristna teman, men inte helt. Sången var ofta enkel, och ofta på blandspråk. De innehöll gärna vissa typiska fraser, och traditionellt bildspråk. Med tiden blev de mer varierade till form, men smalnande ämnesmässigt. Många, mer än 500 carols, finns bevarade i form av manuskript.
Ballad
Ordet ballade är franska, och betydde från början dans eller dansvisa. En av de mest kända medeltidsballaderna idag är Staffansvisan. Medeltidsballaden var en form av berättande dansvisa, som sjöngs samtidigt som man skred fram i långsam kedje- eller ringdans. Ballader finns i alla nordiska länder, och man tror att de uppkom i hovmiljö omkring år 1300, under påverkan av kulturella impulser från Frankrike, och en visgenre som kallas chanson d´histoire. Balladerna har levt vidare framförallt genom muntlig tradition, vilket har lett till att de ofta finns i flera olika varianter.
Alla kända svenska ballader finns upptecknade i Sveriges Medeltida Ballader.
Hela samlingen består av ett antal tjocka band, men det finns också en bra och mer hanterlig mindre bok: "Ballader - Sveriges Medeltida Ballader i Urval"
utgiven av Gidlunds förlag år 2000 (ISBN 9178443059).