Bonjour mon coeur
Musik: Orlando di Lasso, Frankrike, ca 1564 / Text: Pierre de Ronsard (1524-1585)
Orlando di Lasso skrev alla former av polyfon musik, både religiös och världslig. Han tonsatte också dikter, bland annat Bonjour mon coeur av vännen Ronsard. Förmodligen publicerades denna chanson första gången i "Le Premier Livre de Chansons a Quatre Parties” utgiven i Antwerpen 1564 av boktryckaren Susato.
Text
Bon jour mon coeur, bon jour ma douce vie, bon jour mon oeil, bon jour ma chère amie! Hé! Bon jour ma toute belle, Ma mignardise, bon jour, Mes délices, mon amour. Mon doux printemps, ma douce fleur nouvelle, Mon doux plaisir, ma douce colombelle, Mon passereau, ma gente tourterelle, Bon jour ma douce rebelle.
Översättning
God morgon mitt hjärta, mitt ljuva liv, God morgon mitt öga, min käraste vän! Ja, god morgon, min skönaste, min duva, god morgon, min bedårande, min älskade, min sköna vår, min nyutslagna blomma, mitt ljuva nöje, min väna turturduva, God morgon, min förtjusande rebell.
English translation 1
English translation 2
Pierre de Ronsard
(1524-1585)
Le prince des poètes, le poète des princes"
Ronsard föddes i en aristokratisk familj den 11 september år 1524, på godset Château de la Possonnière, nära byn Couture i Loir-et-Cher, en region i centrala Frankrike. Han var yngste son till Loys de Ronsard och Jeanne de Chaudrier, som kom från en familj som visserligen inte var adlig men hade mycket goda kontakter.
Det sägs att han redan som nioåring skickades till Collège de Navarre i Paris för utbildning, men det hårda livet i en medeltida skola passade honom inte. Som tur var behövde han inte stanna där så länge, eftersom han snart istället blev anställd som page, först hos kronprinsen François, och efter dennes plötsliga död, hos hans yngre bror Karl, hertig av Orléans. När sedan prinsessan Magdalena av Frankrike år 1537 giftes bort med Jacob V av Skottland följde Ronsard med och stannade under några år i Storbritannien.
När Ronsard 1540 kom tillbaka till Frankrike återvände han till sin tjänst hos hertigen av Orléans. Han reste sannolikt en hel del - man vet t.ex. att han samma år var närvarande vid de protestantiska furstarnas möte i Hagenau, som medlem av den franske ambassadörens följe. Ronsard som nu var i de övre tonåren väckte nu uppmärksamhet inom den franska aristokratin för sitt vackra utseende och sin fysiska skicklighet i olika idrotter, men efter en svår sjukdom blev han döv, och många karriärvägar, t.ex. inom diplomatin, stängdes. Efter faderns död beslöt han sig istället för att ägna sig åt studier, och han inträdde 1544 vid Collège Coqueret i Paris, som vid denna tid leddes av den framstående grekiske filologen Jean Dorat. Under de följande sju åren studerade han och skaffade sig en omfattande klassisk bildning.
När Ronsard var 20 år träffade han den endast tretton år gamla Cassandra Salviati, och blev förälskad. Cassandra gifte sig dock året efter med le seigneur de Pré, och hon blev för Ronsard ungefär vad Laura var för Petrarca, en viktig inspirationskälla och möjlighet att hylla den platonska (höviska) kärleken.
Pierre de Ronsards poesi var musikalisk, sensuell och romantisk. Trots att han var en kyrkans tjänare, beskriver han i dikt både kärlekens skönhet och sorg, inspirerad av egna kärleksaffärer. Hans beundran för den unga Cassandra följdes av Marie och sedan Hélène, en ung kvinna vid Katarina av Medicis hov. Han gifte sig dock aldrig, och han dog efter en tids sjukdom 61 år gammal, som prior i klostret Saint-Cosme i Tours.
Ronsard är dock mycket mer än en firad hovskald - han har också en viktig plats i litteraturhistorien, framförallt i Frankrike, som en av ledarna för den litterära gruppen Plejaden. Hans inflytande på diktkonstens utveckling fram till ca 1630 var stort, i och med att han lade grunden för den klassicism som med Malherbe och Boileau skulle nå sin höjdpunkt. Han införde hundratals dittills okända versslag, och hans poesi översattes till en mängd olika språk.
Under universitetstiden lärde Ronsard bland annat känna Joachim du Bellay, och tillsammans med några andra poeter skapade de en grupp, eller skola, som några år senare tog sig namnet la Pléiade - Plejaden. Visserligen hade den italienska renässansens idéer sedan omkring år 1500 börjat få inflytande i Frankrike, men Plejadens verksamhet innebar en avgörande brytning med medeltidslitteraturens tradition. Skolans program utvecklades 1549 av du Bellay, i hans "Défense et Illustration de la Langue Française”. Du Bellay angriper våldsamt den medeltida diktningen som föråldrad, och uppmanar sina landsmän att istället välja grekiska och romerska författare, samt deras italienska efterföljare, som förebilder. Inspirerade av den klassiska kulturen skulle man skapa en egen fransk litteratur. Man skulle inte längre skriva på latin, utan på sitt eget modersmål, även om man gärna skulle försöka berika detta, genom lån från de antika språken, fornfranska och olika dialekter.
Ronsard blev den mest framgångsrike av de skalder som försökte förverkliga Plejadens program i Frankrike. I början väckte de nya teorierna och dikterna visst motstånd, men redan vid mitten av 1550-talet hade Ronsards böcker befäst hans rykte som en av sin tids största skalder. I två decennier fortsatte han att vara en av de mest hyllade poeterna i Europa. Italienarna satte honom över Petrarca, Tasso presenterade sina dikter för honom vid sitt besök i Paris, och Maria Stuart skall ha sjungit hans sånger i fängelset.
Efter 1630 glömdes Ronsard dock hastigt. Malherbe kritiserade honom skarpt, och under hela den franska klassicismen var han föraktad. Det var först då romantikerna började söka nationella anor för sina reformsträvanden, som Sainte-Beuve återupptäckte honom, och återgav honom något av hans forna ära.