The Agincourt carol
Tacksägelse-carol efter slaget vid Agincourt
(Anonym, England, 1415)
En triumfsång och Carole som hyllar kungen Henrik V (eng. Henry V, 1367-1422) och den engelska segern i slaget vid Agincourt den 25 oktober 1415.
Henrik V föddes in i Hundraårskriget, som är ett samlingsnamn på en lång rad konflikter mellan England och Frankrike om den franska kronan under senmedeltiden. Krig blev också en stor del av hans liv. Han lär ha varit en stor härförare och en skicklig statsman, och segrarna vid Harfleur och Agincourt gjorde honom till en hjälte hemma i England. Samtidigt hade han naturligtvis också andra sidor, endel mindre vackra, t.ex. förföljde han oförtröttligt religiösa oliktänkare.
När Henrik V blev kung hade fransmännen övertaget i Hundraårskriget, och ett av hans stora mål blev att återerövra den franska kronan. Redan när han kröntes 1413 gjorde han anspråk på den, och två år senare begärde han att få gifta sig med den franska prinsessan Katarina av Valois (fr. Catherine de Valois) dotter till den franske kungen Karl VI (fr. Charles VI). Som hemgift krävde han ätten Plantagenets gamla landområden i Normandie och Anjou. Den franske kungen vägrade, och så blossade kriget åter upp.
Henrik V och hans här intog först Harfleur i Frankrike, och fortsatte sedan till Agincourt där man vann ännu en stor seger. Sången "The Agincourt carol" tillkom stax efter, och skildrar hela fälttåget. Den hyllar kungen och den stora segern, som man tog som ett säkert tecken på att Gud nu stod på segrarnas sida. Den latinska texten ”Deo gratias Anglia redde pro victoria” betyder just ”Tacka Gud, England, för segern”.
Segern vid Agincourt kom att ha avgörande historisk betydelse, eftersom en direkt följd blev att Burgund nu allierade sig med England. Med hjälp av hertigen av Burgund tvingade Henrik V år 1420 den franske kungen till fördraget vid Troyes (The Treaty of Troyes), som innebar att Henrik V fick gifta sig med Katarina, och att han blev Frankrikes regent och tronföljare.
Detta retade dock upp många i Frankrike till förnyat motstånd. Hela Henrik V:s regeringstid blev en kamp om att behålla båda kronorna. Övertaget i Hundraårskriget svängde åter över till Frankrikes fördel, bland annat till följd av Jeanne d’Arcs ansträngningar.
För Henry V tjänade kriget två syften, att vinna tillbaka de förlorade landområdena, och att få ökat stöd hemma i England, så att inte någon av kusinerna fick någon chans att utmana honom om Englands tron. Saken var ju den, att hans far avsatt och mördat sin föregångare Richard II, som varit den siste ättling till Vilhelm erövraren i rakt nedstigande led. Genom detta hade släkten Lancaster tagit makten, och ättlingarna till den mördade, huset York, hade åsidosatts. Kampen mellan de två släkterna kom att kallas Rosornas krig, efter deras respektive vapen, en röd och en vit ros.
Det hårda livet i ständiga fältkampanjer gjorde Henrik V åldrad i förtid. Han blev allvarligt sjuk, och dog 1422, efter att precis ha återvänt från ytterligare ett fälttåg. Henrik V och Katarina av Valois hann få ett barn tillsammans 1421, en son, och Henrik V dog utan att någonsin ha sett honom. Sonen blev kung Henrik VI av England och Frankrike, innan han ens hunnit fylla ett år. I praktiken regerades naturligtvis båda länderna av ställföreträdare tills han blev vuxen. Henrik VI hann också regera ett tag som vuxen, men under hans tid blossade Rosornas krig upp med på allvar, och med tiden förlorade han kronan.
Text
Deo gratias! Deo gratias Anglia redde pro victoria! Owre kynge went forth to Normandy, With grace and myght of chivalry; Ther God for hym wrought marvelously, Wherfore Englonde may calle and cry: Deo gratias! Deo gratias Anglia redde pro victoria! He sette a sege, the sothe for to say, To Harflu toune with ryal aray; That toune he wan, and made a fray, That Fraunce shall rywe tyl domesday. Deo gratias! Deo gratias Anglia redde pro victoria! Than went oure kynge, with alle his oste, Throwe Fraunce for alle the Frenshe boste; He spared no drede of lest ne most, Tyl he come to Agincourt coste. Deo gratias! Deo gratias Anglia redde pro victoria! Than forsoth that knyght comely In Agincourt feld he faught manly Throw grace of Gode most mighty He had bothe the felde, and the victory Deo gratias! Deo gratias Anglia redde pro victoria! There dukys, and erlys, lorde and barone, Were take and slayne, and that wel sone, And summe were ladde in to Lundone With joye, and merthe, and grete renone Deo gratias! Deo gratias Anglia redde pro victoria! Now gracious God he save oure kynge, His peple, and alle his welwyllynge; Yef hym gode lyfe and gode endynge, That we with mirth mowe savely synge; Deo gratias! Deo gratias Anglia redde pro victoria!
Översättning till modern engelska
Our king went forth to Normandy, With grace and might of chivalry; There God for him wrought marvelously, Wherefore England may call, and cry He set a siege, the sooth for to say, To Harfleur town with royal array; That town he won, and made a fray, That France shall rue till Doomsday. Then went our king, with all his host, Through France for all the French boast; He spared for dread of least, nor most, Until he came to Agincourt coast. Then for sooth that knight comely In Agincourt field he fought mainly; Through grace of God most mighty He had both the field, and the victory. There dukes, and earls, lords and barons, Were taken, and slain, and that well soon; And some were led into London With joy, and mirth, and great reknown. Now gracious God he save our king, His people, and all his well willing, Give him good life, and good ending, That we with mirth may safely sing
Mer information:
Internet Shakespeare EditionsModern English and phonetic version